Vad som måste sägas

German

Was gesagt werden muss

Warum schweige ich, verschweige zu lange,
was offensichtlich ist und in Planspielen
geübt wurde, an deren Ende als Überlebende
wir allenfalls Fußnoten sind.

Es ist das behauptete Recht auf den Erstschlag,
der das von einem Maulhelden unterjochte
und zum organisierten Jubel gelenkte
iranische Volk auslöschen könnte,
weil in dessen Machtbereich der Bau
einer Atombombe vermutet wird.

Doch warum untersage ich mir,
jenes andere Land beim Namen zu nennen,
in dem seit Jahren - wenn auch geheimgehalten -
ein wachsend nukleares Potential verfügbar
aber außer Kontrolle, weil keiner Prüfung
zugänglich ist?

Das allgemeine Verschweigen dieses Tatbestandes,
dem sich mein Schweigen untergeordnet hat,
empfinde ich als belastende Lüge
und Zwang, der Strafe in Aussicht stellt,
sobald er mißachtet wird;
das Verdikt "Antisemitismus" ist geläufig.

Jetzt aber, weil aus meinem Land,
das von ureigenen Verbrechen,
die ohne Vergleich sind,
Mal um Mal eingeholt und zur Rede gestellt wird,
wiederum und rein geschäftsmäßig, wenn auch
mit flinker Lippe als Wiedergutmachung deklariert,
ein weiteres U-Boot nach Israel
geliefert werden soll, dessen Spezialität
darin besteht, allesvernichtende Sprengköpfe
dorthin lenken zu können, wo die Existenz
einer einzigen Atombombe unbewiesen ist,
doch als Befürchtung von Beweiskraft sein will,
sage ich, was gesagt werden muß.

Warum aber schwieg ich bislang?
Weil ich meinte, meine Herkunft,
die von nie zu tilgendem Makel behaftet ist,
verbiete, diese Tatsache als ausgesprochene Wahrheit
dem Land Israel, dem ich verbunden bin
und bleiben will, zuzumuten.

Warum sage ich jetzt erst,
gealtert und mit letzter Tinte:
Die Atommacht Israel gefährdet
den ohnehin brüchigen Weltfrieden?
Weil gesagt werden muß,
was schon morgen zu spät sein könnte;
auch weil wir - als Deutsche belastet genug -
Zulieferer eines Verbrechens werden könnten,
das voraussehbar ist, weshalb unsere Mitschuld
durch keine der üblichen Ausreden
zu tilgen wäre.

Und zugegeben: ich schweige nicht mehr,
weil ich der Heuchelei des Westens
überdrüssig bin; zudem ist zu hoffen,
es mögen sich viele vom Schweigen befreien,
den Verursacher der erkennbaren Gefahr
zum Verzicht auf Gewalt auffordern und
gleichfalls darauf bestehen,
daß eine unbehinderte und permanente Kontrolle
des israelischen atomaren Potentials
und der iranischen Atomanlagen
durch eine internationale Instanz
von den Regierungen beider Länder zugelassen wird.

Nur so ist allen, den Israelis und Palästinensern,
mehr noch, allen Menschen, die in dieser
vom Wahn okkupierten Region
dicht bei dicht verfeindet leben
und letztlich auch uns zu helfen.

Try to align
Swedish

Vad som måste sägas

Varför tiger jag, har tigit för länge
om detta som tydligen spelats igenom
som krigsscenario, där vi som överlever
I bästa fall är fotnoter.

Jag menar en självtagen rätt att slå till först
som skulle kunna förinta en skrävlares
hårt kuvade och till påbjudet jubel styrda
iranska folk, därför att det antas
att man någonstans i landet bygger
en atombomb.

Men varför har jag ålagt mig att inte
nämna det andra landet, det som länge
hemligt har samlat på sig kärnstridsspetsar
men sluppit all kontroll från världssamfundet:
insyn förvägras.

Om detta faktum tigs det vitt och brett
Och själv har jag stämt in i tigarkören.
Det tynger ner mig som en skamlig lögn
och känns som tvång med hot om straff
för den som bryter ledet.
Man blir lätt dömd för „antisemitism“.

Med rätta ställs mitt land till svars
för egna urbota brott, exempellösa.
Det händer än, gång efter annan.
Nu ska, på rent affärsmässiga grunder
fast under täckmantel av skadestånd,
ännu en tysk ubåt till Israel.
Den båten har som specialitet
att effektivt styra atommissiler,
totalförstörande, mot ett fientligt land
som möjligtvis har en atombomb.
Man tillmäter sin misstanke beviskraft.
Det är mitt skäl till att nu äntligen
högt säga det som måste sägas.

Men varför har jag tigit hitintills?
Jag tänkte: inte får väl jag,
som är behäftad med en outplånlig,
medfödd historisk skuld, här ta till orda
och konfrontera staten Israel, som jag
även framgent vill vara sant lojal mot.

Varför skriver jag först nu,
åldrad, med mitt sista bläck:
Kärnvapenmakten Israel utsätter
en bräcklig världsfred för stor fara?
Nu måste det helt enkelt sägas,
för i morgon kan det bli för sent.
Just vi tyskar får inte bli medskyldiga
till ett brott som än kan förhindras.
Av våra vanliga svepskäl
duger inget som ursäkt.

Och medges måste: jag slutar tiga
då jag är led på västvärldens
ständiga hyckleri; jag hoppas dessutom
att många med mig bryter sin tystnad
och uppmanar dem som har utlöst faran
att avstå från våld. Må de också kräva
en fri, permanent kontroll av såväl
Israels kärnvapeninnehav
som Irans atomanläggningar,
insistera på att bådas regeringar
ger världssamfundet full insyn
genom inspektioner över nationsgränserna.

Endast så kan alla, israeler som palestinier
och alla andra nära fiender
i en av dårskap ockuperad region
myllrande av människor, finna räddning.
Och det gäller också för oss.

Submitted by Michail on Thu, 12/04/2012 - 08:25
Author's comments:

(Swedish) Translated from German by Lars W Freij

thanked 10 times
Guests thanked 10 times
0
Your rating: None
Comments