Völuspá (إلى السويدية ترجم)

الإعلانات
النورسانية القديمة

Völuspá

1. Hljóðs bið ek allar helgar kindir,
meiri ok minni mögu Heimdallar;
viltu, at ek, Valföðr! vel framtelja forn spjöll fíra,
þau er fremst um man.
 
2. Ek man jötna ár um borna,
þá er forðum mik fœdda höfðu;
níu man ek heima, níu íviði,
mjötvið mœran fyr mold neðan.
 
3. Ár var alda þar er Ýmir bygði,
vara sandr né sær né svalar unnir,
jörð fannsk æva né upphiminn,
gap var ginnunga, en gras hvergi.
 
4. Áðr Burs synir bjöðum um ypðu,
þeir er Miðgarð mœran skópu;
sól skein sunnan á salar steina,
þá var grund gróin grœnum lauki.
 
5. Sól varp sunnan, sinni mána,
hendi inni hœgri um himinjódyr;
sól þat ne vissi hvar hon sali átti,
máni þat ne vissi hvat hann megins átti,
stjörnur þat ne vissu hvar þær staði áttu.
 
6. Þá gengu regin öll á rökstóla,
ginnheilug goð, ok um þat gættusk;
nátt ok niðjum nöfn um gáfu,
morgin hétu ok miðjan dag,
undorn ok aptan, árum at telja.
 
7. Hittusk æsir á Iðavelli,
þeir er hörg ok hof hátimbruðu,
afla lögðu, auð smíðuðu,
tangir skópu ok tól görðu.
 
8. Tefldu í túni, teitir váru,
var þeim vettugis vant ór gulli;
unz þrjár kvámu þursa meyjar
ámátkar mjök ór jötunheimum.
 
9. Þá gengu regin öll á rökstóla,
ginnheilug goð, ok um þat gættusk:
hverr skyldi dverga drótt um skepja
ór brimi blóðgu ok ór Bláins leggjum.
 
10. Þar var Móðsognir mæztr um orðinn
dverga allra, en Durinn annarr;
þeir mannlíkun mörg um görðu
dvergar í jörðu, sem Durinn sagði.
 
11. Nýi, Niði, Norðri, Suðri,
Austri, Vestri, Alþjófr, Dvalinn,
Nár ok Náinn, Nípingr, Dáinn,
Bifurr, Bafurr, Bömburr, Nori,
Ánn ok Ánarr, Óinn, Mjöðvitnir.
 
12. Veggr ok Gandálfr, Vindálfr, Þorinn,
Þrár ok Þráinn, Þekkr, Litr ok Vitr,
Nýr ok Nýráðr, nú hefi ek dverga,
Reginn ok Ráðsviðr, rétt um talða.
 
13. Fili, Kili, Fundinn, Nali, Hepti,
Vili, Hanarr, Svíurr, Billingr, Brúni,
Bildr ok Buri, Frár, Hornbori, Frægr ok Lóni,
Aurvangr, Jari, Eikinskjaldi.
 
14. Mál er dverga í Dvalins liði
ljóna kindum til Lofars telja,
þeir er sóttu frá salar steini
Aurvanga sjöt til Jöruvalla.
 
15. Þar var Draupnir ok Dólgþrasir,
Hár, Haugspori, Hlévangr, Glóinn,
Dori, Ori, Dúfr, Andvari,
Skirfir, Virfir, Skafiðr, Ai.
 
16. Álfr ok Yngvi, Eikinskjaldi,
Fjalarr ok Frosti, Finnr ok Ginnarr;
þat man æ uppi, meðan öld lifir,
langniðja tal Lofars hafat.
 
17. Unz þrír kvámu ór því liði
öflgir ok ástkir æsir at húsi,
fundu á landi lítt megandi
Ask ok Emblu örlöglausa.
 
18. Önd þau ne áttu, óð þau ne höfðu,
lá né læti né litu góða;
önd gaf Óðinn, óð gaf Hœnir,
lá gaf Lóðurr ok litu góða.
 
19. Ask veit ek standa, heitir Yggdrasill
hár baðmr, ausinn hvíta auri;
þaðan koma döggvar þærs í dala falla;
stendr æ yfir grœnn Urðar brunni.
 
20. Þaðan koma meyjar margs vitandi
þrjár, ór þeim sal er und þolli stendr;
Urð hétu eina, aðra Verðandi,
skáru á skíði, Skuld ina þriðju;
þær lög lögðu, þær líf kuru
alda börnum, örlög seggja.
 
21. Þat man hon fólkvíg fyrst í heimi,
er Gullveig geirum studdu
ok í höll Hárs hana brendu;
þrysvar brendu þrysvar borna,
opt, ósjaldan, þó hon enn lifir.
 
22. Heiði hana hétu, hvars til húsa kom,
völu velspá, vitti hon ganda,
seið hon hvars hon kunni, seið hon hugleikin,
æ var hon angan illrar brúðar.
 
23. Þá gengu regin öll á rökstóla,
ginnheilug goð, ok um þat gættusk:
hvárt skyldu æsir afráð gjalda
eða skyldu goðin öll gildi eiga.
 
24. Fleygði Óðinn ok í fólk um skaut,
þat var enn fólkvíg fyrst í heimi;
brotinn var borðveggr borgar ása,
knáttu vanir vígská völlu sporna.
 
25. Þá gengu regin öll á rökstóla,
ginnheilug goð, ok um þat gættusk:
hverr hefði lopt allt lævi blandit
eða ætt jötuns Óðs mey gefna.
 
26. Þórr einn þar vá þrunginn móði,
hann sjaldan sitr er hann slíkt um fregn;
á gengust eiðar, orð ok sœri,
mál öll meginlig er á meðal fóru.
 
27. Veit hon Heimdallar hljóð um fólgit
undir heiðvönum helgum baðmi;
á sér hon ausask aurgum forsi
af veði Valföðrs. Vituð ér enn eða hvat?´
 
28. Ein sat hon úti, þá er inn aldni kom
yggjungr ása ok í augu leit. Hvers fregnið mik?
Hví freistið mín? Allt veit ek,
Óðinn, hvar þú auga falt, í inum mæra Mímisbrunni.
Drekkr mjöð Mímir morgun hverjan af veði Valföðrs.
Vituð ér enn - eða hvat?
 
29. Valði henni Herföðr hringa ok men,
fekk spjöll spaklig ok spá ganda,
sá hon vítt ok of vítt of veröld hverja.
 
30. Sá hon valkyrjur vítt of komnar,
görvar at ríða til Goðþjóðar; Skuld helt skildi,
en Skögul önnur, Gunnr, Hildr, Göndul ok Geirskögul.
Nú eru talðar nönnur Herjans, görvar at ríða
grund valkyrjur.
 
31. Ek sá Baldri, blóðgum tívur,
Óðins barni, örlög folgin;
stóð of vaxinn völlum hæri
mjór ok mjök fagr mistilteinn.
 
32. Varð af þeim meiði, er mær sýndisk,
harmflaug hættlig, Höðr nam skjóta;
Baldrs bróðir var of borinn snemma,
sá nam Óðins sonr einnættr vega.
 
33. Þó hann æva hendr né höfuð kembði,
áðr á bál of bar Baldrs andskota;
en Frigg of grét í Fensölum
vá Valhallar. Vituð ér enn - eða hvat?
 
34. Þá kná Váli vígbönd snúa,
heldr váru harðgör höft ór þörmum.
 
35. Haft sá hon liggja und Hveralundi,
lægjarns líki Loka áþekkjan;
þar sitr Sigyn þeygi of sínum
ver vel glýjuð. Vituð ér enn - eða hvat?
 
36. Á fellur austan um eitrdala
söxum ok sverðum, Slíðr heitir sú.
 
37. Stóð fyr norðan á Niðavöllum
salr ór gulli Sindra ættar;
en annarr stóð á Ókólni
bjórsalr jötuns, en sá Brimir heitir.
 
38. Sal sá hon standa sólu fjarri
Náströndu á, norðr horfa dyrr;
falla eitrdropar inn um ljóra,
sá er undinn salr orma hryggjum.
 
39. Sá hon þar vaða þunga strauma
menn meinsvara ok morðvarga
ok þann er annars glepr eyrarúnu;
þar saug Niðhöggr nái framgengna,
sleit vargr vera. Vituð ér enn - eða hvat?
 
40. Austr sat in aldna í Járnviði
ok fæddi þar Fenris kindir;
verðr af þeim öllum einna nokkurr
tungls tjúgari í trölls hami.
 
41. Fyllisk fjörvi feigra manna,
rýðr ragna sjöt rauðum dreyra;
svört verða sólskin um sumur eftir,
veðr öll válynd. Vituð ér enn - eða hvat?
 
42. Sat þar á haugi ok sló hörpu
gýgjar hirðir, glaðr Eggþér;
gól of hánum í galgviði
fagrrauðr hani, sá er Fjalarr heitir.
 
43. Gól of ásum Gullinkambi,
sá vekr hölða at Herjaföðrs;
en annarr gelr fyr jörð neðan
sótrauðr hani at sölum Heljar.
 
44. Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli,
festr mun slitna, en freki renna;
fjölð veit ek fræða, fram sé ek lengra
um ragna rök römm sigtíva.
 
45. Bræðr munu berjask ok at bönum verðask,
munu systrungar sifjum spilla;
hart er í heimi, hórdómr mikill,
skeggöld, skalmöld, skildir ro klofnir,
vindöld, vargöld, áðr veröld steypisk;
mun engi maðr öðrum þyrma.
 
46. Leika Míms synir, en mjötuðr kyndisk
at inu galla Gjallarhorni;
hátt blæss Heimdallr, horn er á lofti,
mælir Óðinn við Míms höfuð.
 
47. Skelfr Yggdrasils askr standandi,
ymr it aldna tré, en jötunn losnar;
hræðask allir á helvegum
áðr Surtar þann sefi of gleypir.
 
48. Hvat er með ásum? Hvat er með alfum?
Gnýr allr Jötunheimr, æsir ro á þingi,
stynja dvergar fyr steindurum,
veggbergs vísir. Vituð ér enn - eða hvat?
 
49. Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli,
festr mun slitna en freki renna;
fjölð veit ek fræða, fram sé ek lengra
um ragna rök römm sigtíva.
 
50. Hrymr ekr austan, hefisk lind fyrir,
snýsk Jörmungandr í jötunmóði;
ormr knýr unnir, en ari hlakkar,
slítr nái niðfölr, Naglfar losnar.
 
51. Kjóll ferr austan, koma munu Múspells
of lög lýðir, en Loki stýrir;
fara fíflmegir með freka allir,
þeim er bróðir Býleists í för.
 
52. Surtr ferr sunnan með sviga lævi,
skínn af sverði sól valtíva;
grjótbjörg gnata, en gífr rata,
troða halir helveg, en himinn klofnar.
 
53. Þá kemr Hlínar harmr annarr fram,
er Óðinn ferr við ulf vega,
en bani Belja bjartr at Surti;
þá mun Friggjar falla angan.
 
54. Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli,
festr mun slitna, en freki renna;
fjölð veit ek fræða, fram sé ek lengra
um ragna rök römm sigtíva
 
55. Þá kemr inn mikli mögr Sigföður,
Víðarr, vega at valdýri.
Lætr hann megi Hveðrungs mundum standa
hjör til hjarta, þá er hefnt föður.
 
56. Þá kemr inn mæri mögr Hlóðynjar, gengr Óðins
sonr við orm vega, drepr af móði Miðgarðs véurr,
munu halir allir heimstöð ryðja; gengr fet níu
Fjörgynjar burr neppr frá naðri níðs ókvíðnum.
 
57. Sól tér sortna, sígr fold í mar,
hverfa af himni heiðar stjörnur;
geisar eimi ok aldrnari,
leikr hár hiti við himin sjalfan.
 
58. Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli,
festr mun slitna en freki renna;
fjölð veit ek fræða fram sé ek lengra
um ragna rök römm sigtíva
 
59. Sér hon upp koma öðru sinni
jörð ór ægi iðjagræna;
falla forsar, flýgr örn yfir,
sá er á fjalli fiska veiðir.
 
60. Finnask æsir á Iðavelli
ok um moldþinur máttkan dæma
ok minnask þar á megindóma
ok á Fimbultýs fornar rúnir.
 
61. Þar munu eftir undrsamligar
gullnar töflur í grasi finnask,
þærs í árdaga áttar höfðu.
 
62. Munu ósánir akrar vaxa,
böls mun alls batna, Baldr mun koma;
búa þeir Höðr ok Baldr Hrofts sigtoftir,
vé valtíva. Vituð ér enn - eða hvat?
 
63. Þá kná Hænir hlautvið kjósa
ok burir byggja bræðra tveggja
vindheim víðan. Vituð ér enn - eða hvat?
 
64. Sal sér hon standa sólu fegra,
gulli þakðan á Gimléi;
þar skulu dyggvar dróttir byggja
ok um aldrdaga ynðis njóta.
 
65. Þá kemr inn ríki at regindómi
öflugr ofan, sá er öllu ræðr.
 
66. Þar kemr inn dimmi dreki fljúgandi,
naðr fránn, neðan frá Niðafjöllum;
berr sér í fjöðrum, - flýgr völl yfir, -
Niðhöggr nái. Nú mun hon sökkvask.
 
تعليقات الناشر:

Völuspá is the first and best known poem of the Poetic Edda. It tells the story of the creation of the world and its coming end, related to the audience by a völva addressing Odin. It is one of the most important primary sources for the study of Norse mythology. Henry Adam Bellows proposed a 10th-century dating and authorship by a pagan Icelander with knowledge of Christianity. He also assumes the early hearers would have been very familiar with the "story" of the poem and not in need of an explanation. The poem is preserved whole in the Codex Regius and Hauksbók manuscripts while parts of it are quoted in the Prose Edda. It consists of approximately 60 fornyrðislag stanzas. J. R. R. Tolkien, a philologist familiar with the Völuspá, utilized names from the Dvergatal for the Dwarves in his 1937 fantasy novel The Hobbit. The Norwegian band Burzum released a Skaldic metal album titled Umskiptar in 2012, where an old Norse translation of Völuspa provided the lyrics for the entire album. Stanzas from Völuspa are performed in songform in Vikings (TV series) and used as battle chants.

إلى السويدية ترجمالسويدية
Align paragraphs
A A

Valans spådom

1.
Hören mig alla
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.
 
2.
Jättar, i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djupt.
 
3.
I åldrarnas morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanns icke,
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs fanns ingenstädes.
 
4.
Innan Burs söner lyfte
landen i höjden,
de som mångberömd
Midgård skapade.
Solen strålade
från söder på stenar,
och gröna örter
grodde i marken.
 
5.
Solen kom från söder
i sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste,
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.
 
6.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.
 
7.
Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
tempel och altar,
smedjor byggde,
smycken gjorde,
skaffade sig tänger
och skapade verktyg.
 
8.
På gården med brädspel
de glada lekte,
armod på guld
fanns ingalunda,
tills tursamöar
trenne kommo,
mycket mäktiga
mör, från jättevärlden.
 
9.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem dvärgars skara
skapa skulle
av blodig bränning
och Blains ben.
 
10.
Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.
 
11.
Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.
 
12.
Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
- Regin och Radsvid -
rätt omtalat.
 
13.
File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.
 
14.
Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.
 
15.
Där var Draupner
och Dolgtraser,
Ha, Haugspore,
Lävang, Gloe,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirner, Virver,
Skavid, Ae.
 
16.
Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas,
så länge människor leva,
denna långa räcka
av Lovars förfäder.
 
17.
Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.
 
18.
Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.
 
19.
En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.
 
20.
Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.
 
21.
Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock ännu hon lever.
 
22.
Heid hon hette,
var till husen hon kom,
en väl siande vala.
Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde,
trollade förryckthet.
Alltid var hon älskad
av onda kvinnor.
 
23.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
om asarne skulle
skada lida
eller alla gudar
ersättning få.
 
24.
Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.
 
25.
Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem all luften
med lyte blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö givit.
 
26.
Blott Tor slog till
i trotsigt mod,
han sällan sitter,
då slikt han hör,
Eder brötos,
ord och löften,
alla viktiga avtal,
som växlats dem emellan.
 
27.
Hon vet Heimdalls
hornlåt bero
på det himmelshöga
heliga trädet.
På detta ser hon svämma
en sandblandad fors
från Valfaders pant.
Veten I än mer och vad?
 
28.
Ensam satt hon ute,
när asarnes skräckgud,
den åldrige, kom
och i ögat henne såg.
»Vad frågen I mig?
Vi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
var ditt öga du gömde
i Mimers brunn,
den mycket berömda.
Mjöd var morgon
Mimer dricker
av Valfaders pant.»
Veten I än mer och vad?
 
29.
Gav Härfader henne
halsguld och ringar,
fick visdomsord
och varsel av stavar;
hon såg vida omkring
i varje värld.
 
30.
Hon såg valkyrior,
komna från fjärran,
redo att göra
ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld,
och Skogul var den andra,
Gunn, Hild, Gondul
och Geirskogul.
Nu äro Härjans
härjungfrur nämnda,
valkyrior, redo
att rida på jorden.
 
31.
Jag såg åt Balder,
blodige guden,
Odens barn,
ett öde gömmas.
Högt över slätterna
smal stod vuxen
och mycket fager
misteltenen.
 
32.
Från det trädet, som tycktes
en telning vara,
ett sorgeskott blev skjutet,
och skytten vad Höder.
Balders broder
blev boren inom kort,
Odenssonen stred
blott en natt gammal.
 
33.
Sina händer han ej tvådde,
sitt huvud han ej kammade,
förrän på bålet han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fensalarne
över Valhalls ve.
Veten I än mer och vad?
 
34.
Då kunde fängsel man vrida
av Vales tarmar,
ganska fasta voro
fjättrarne snodda.
 
35.
I kedjor såg hon ligga
under Kittellunden
en led skepnad
med Lokes drag.
Där sitter Sigyn
i sorg hos maken,
föga väl till mods.
Veten I än mer och vad?
 
36.
En å från öster
genom etterdalar flyter,
med svärd och stridsknivar;
Slidr den heter.
 
37.
Norrut stod
på Nidaslätterna
en sal av guld
för Sindres ätt;
en annan stod
på Okolner,
gästabudssal
för jätten Brimer.
 
38.
En sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nastranden;
åt norr vetter dörren.
Etterdroppar föllo
in genom rökhålet,
av ormars ryggar
är rummet flätat.
 
39.
Där såg hon i strida
strömmar vada
menediga män
och för mord fredlösa
och den, en annans hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhogg
de dödas kroppar,
vidundret slet männen.
Veten I än mer och vad?
 
40.
Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig,
tunglets rövare,
i trolls skepnad.
 
41.
Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?
 
42.
Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.
 
43.
Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.
 
44.
Gram skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.
 
45.
Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.
 
46.
Mims söner leka
och slutödet tändes
vid Gjallarhornets ljud,
det genomträngande.
Högt blåser Heimdall,
med hornet i vädret;
med Mims huvud
håller Oden råd.
 
47.
Då skälver Yggdrasils
ask, där den står,
urträdet jämrar sig,
jätten blir lös.
På resan till Hel
rädas alla,
innan Surts släkting
slukar honom.
 
48.
Vad är med asar?
Vad är med alfer?
Allt Jättehem gnyr,
asar hava möte.
Dvärgarna stöna
framför stendörrarna,
bergväggens vise.
Veten I än mer och vad?
 
49.
Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
 
50.
Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i jättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.
 
51.
Skeppet far från öster;
över sjön skall Muspells
ledung komma,
och Loke styr.
Vidunders yngel
med ulven kommer;
med dem är Byleipts
broder i följe.
 
52.
Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödingar Hels väg,
och himmelen rämnar.
 
53.
Ett andra lidande
för Lin då kommer,
när Oden går
mot ulven att strida,
och Beles bjärte
bane mot Surt;
falla då skall
Friggs älskade.
 
54.
Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
 
55.
Då kommer Segerfaderns
son, den väldige,
Vidar, att strida
mot valplatsens odjur.
På jättesonen
till hjärtat svärdet
med handen han stöter.
Hämnad är då fadern.
 
56.
Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem all draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen,
som ofrejd ej fruktar.
 
57.
Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.
 
58.
Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
 
59.
Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.
 
60.
Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.
 
61.
Där skola åter
de underbara
guldbrädspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.
 
62.
Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?
 
63.
Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten I än mer och vad?
 
64.
En sal ser fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskararor bo
och i allan tid
äga hugnad.
 
65.
Där kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.
 
66.
Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.
 
تم نشره بواسطة ضيفضيف في السبت, 08/04/2017 - 21:18
ترجمات أخرى للأغنية "Völuspá"
السويدية Guest
Collections with "Völuspá"
التعليقات