Grímnismál (সুইডিশ অনুবাদ)

Advertisements
Old Norse/Norrønt

Grímnismál

Hrauðungr konungr átti tvá sonu. Hét annarr Agnarr, en annarr Geirröðr. Agnarr var tíu vetra, en Geirröðr átta vetra. Þeir reru tveir á báti með dorgar sínar at smáfiski. Vindr rak þá í haf út. Í náttmyrkri brutu þeir við land ok gengu upp, fundu kotbónda einn. Þar váru þeir um vetrinn. Kerling fóstraði Agnar, en karl fóstraði Geirröð ok kenndi honum ráð. At vári fekk karl þeim skip.
En er þau kerling leiddu þá til strandar, þá mælti karl einmæli við Geirröð.
Þeir fengu byr ok kómu til stöðva föður síns. Geirröðr var fram í skipi. Hann hljóp upp á land, en hratt út skipinu ok mælti: "Farðu nú, þar er smyl hafi þik."
Skipit rak í haf út, en Geirröðr gekk upp til bæjar. Honum var þar vel fagnat, en faðir hans þá andaðr. Var þá Geirröðr til konungs tekinn ok varð maðr ágætr.
Óðinn ok Frigg sátu í Hliðskjálfu ok sáu um heima alla. Óðinn mælti: "Sér þú Agnar, fóstra þinn, hvar hann elr börn við gýgi í hellinum, en Geirröðr, fóstri minn, er konungr ok sitr nú at landi?"
Frigg segir: "Hann er matníðingr sá, at hann kvelr gesti sína, ef honum þykkja of margir koma."
Óðinn segir, at þat er in mesta lygi. Þau veðja um þetta mál. Frigg sendi eskimey sína Fullu til Geirröðar. Hon bað konung varast, at eigi fyrirgerði honum fjölkunnigr maðr, sá er þar var kominn í land, ok sagði þat mark á, at engi hundr var svá ólmr, at á hann mundi hlaupa.
En þat var inn mesti hégómi, at Geirröðr konungr væri eigi matgóðr, ok þó lætr hann handtaka þann mann, er eigi vildu hundar á ráða. Sá var í feldi blám ok nefndist Grímnir og sagði ekki fleira frá sér, þótt hann væri at spurðr. Konungr lét hann pína til sagna ok setja milli elda tveggja, ok sat hann þar átta nætr.
Geirröðr konungr átti þá son tíu vetra gamlan, ok hét Agnarr eftir bróður hans. Agnarr gekk at Grímni ok gaf honum horn fullt at drekka ok sagði, at faðir hans gerði illa, er hann píndi þenna mann saklausan. Grímnir drakk af. Þá var eldrinn svá kominn, at feldrinn brann af Grímni. Hann kvað:
 
1.
Heitr ertu, hripuðr,
ok heldr til mikill;
göngumk firr, funi!
loði sviðnar,
þótt ek á loft berak;
brennumk feldr fyr.
 
2.
Átta nætr sat ek
milli elda hér,
svá at mér manngi
mat né bauð
nema einn Agnarr,
er einn skal ráða,
Geirröðar sonr,
Gotna landi.
 
3.
Heill skaltu, Agnarr,
alls þik heilan biðr
Veratýr vera;
eins drykkjar
þú skalt aldrigi
betri gjöld geta.
 
4.
Land er heilagt,
er ek liggja sé
ásum ok alfum nær;
en í Þrúðheimi
skal Þórr vera
unz of rjúfask regin.
 
5.
Ýdalir heita,
þar er Ullr hefir
sér of görva sali;
Alfheim Frey
gáfu í árdaga
tívar at tannféi.
 
6.
Bær er sá inn þriði,
er blíð regin
silfri þökðu sali;
Valaskjalf heitir,
er vélti sér
áss í árdaga.
 
7.
Sökkvabekkr heitir inn fjórði,
en þar svalar knegu
unnir yfir glymja;
þar þau Óðinn ok Sága
drekka um alla daga
glöð ór gullnum kerum.
 
8.
Glaðsheimr heitir inn fimmti,
þars in gullbjarta
Valhöll víð of þrumir;
en þar Hroftr kýss
hverjan dag
vápndauða vera.
 
9.
Mjök er auðkennt,
þeim er til Óðins koma
salkynni at séa;
sköftum er rann reft,
skjöldum er salr þakiðr,
brynjum um bekki strát.
 
10.
Mjök er auðkennt,
þeir er til Óðins koma
salkynni at séa:
vargr hangir
fyr vestan dyrr,
ok drúpir örn yfir.
 
11.
Þrymheimr heitir inn sétti,
er Þjazi bjó,
sá inn ámáttki jötunn;
en nú Skaði byggvir,
skír brúðr goða,
fornar tóftir föður.
 
12.
Breiðablik eru in sjaundu,
en þar Baldr hefir
sér of gerva sali,
á því landi,
er ek liggja veit
fæsta feiknstafi.
 
13.
Himinbjörg eru in áttu,
en þar Heimdall
kveða valda véum;
þar vörðr goða
drekkr í væru ranni
glaðr inn góða mjöð.
 
14.
Fólkvangr er inn níundi,
en þar Freyja ræðr
sessa kostum í sal;
halfan val
hon kýss hverjan dag,
en halfan Óðinn á.
 
15.
Glitnir er inn tíundi,
hann er gulli studdr
ok silfri þakðr it sama;
en þar Forseti
byggir flestan dag
ok svæfir allar sakir.
 
16.
Nóatún eru in elliftu,
en þar Njörðr hefir,
sér of görva sali;
manna þengill
inn meins vani
hátimbruðum hörgi ræðr.
 
17.
Hrísi vex
ok háu grasi
Víðars land viði;
en þar mögr of læzt
af mars baki
frækn at hefna föður.
 
18.
Andhrímnir
lætr í Eldhrímni
Sæhrímni soðinn,
fleska bezt;
en þat fáir vitu,
við hvat einherjar alask.
 
19.
Gera ok Freka
seðr gunntamiðr
hróðigr Herjaföður;
en við vín eitt
vápngöfugr
Óðinn æ lifir.
 
20.
Huginn ok Muninn
fljúga hverjan dag
Jörmungrund yfir;
óumk ek of Hugin,
at hann aftr né komi-t,
þó sjámk meir of Munin.
 
21.
Þýtr Þund,
unir Þjóðvitnis
fiskr flóði í;
árstraumr þykkir
ofmikill
Valglaumni at vaða.
 
22.
Valgrind heitir,
er stendr velli á
heilög fyr helgum dyrum;
forn er sú grind,
en þat fáir vitu,
hvé hon er í lás of lokin.
 
23.
Fimm hundruð dura
ok umb fjórum tögum,
svá hygg ek á Valhöllu vera;
átta hundruð Einherja
ganga senn ór einum durum,
þá er þeir fara við vitni at vega.
 
24.
Fimm hundruð golfa
ok umb fjórum tögum,
svá hygg ek Bilskirrni með bugum;
ranna þeira,
er ek reft vita,
míns veit ek mest magar.
 
25.
Heiðrún heitir geit,
er stendr höllu á
ok bítr af Læraðs limum;
skapker fylla
hon skal ins skíra mjaðar;
kná-at sú veig vanask.
 
26.
Eikþyrnir heitir hjörtr,
er stendr höllu á
ok bítr af Læraðs limum;
en af hans hornum
drýpr í Hvergelmi,
þaðan eigu vötn öll vega.
 
27.
Síð ok Víð,
Sækin ok Eikin,
Svöl ok Gunnþró,
Fjörm ok Fimbulþul,
Rín ok Rennandi,
Gipul ok Göpul,
Gömul ok Geirvimul,
þær hverfa um hodd goða,
Þyn ok Vín,
Þöll ok Höll,
Gráð ok Gunnþorin.
 
28.
Vína heitir ein,
önnur Vegsvinn,
þriðja Þjóðnuma,
Nyt ok Nöt,
Nönn ok Hrönn,
Slíð ok Hríð,
Sylgr ok Ylgr,
Víð ok Ván,
Vönd ok Strönd,
Gjöll ok Leiftr,
þær falla gumnum nær,
er falla til Heljar heðan.
 
29.
Körmt ok Örmt
ok Kerlaugar tvær,
þær skal Þórr vaða
dag hvern,
er hann dæma ferr
at aski Yggdrasils,
því at ásbrú
brenn öll loga,
heilög vötn hlóa.
 
30.
Glaðr ok Gyllir,
Glær ok Skeiðbrimir,
Silfrintoppr ok Sinir,
Gísl ok Falhófnir,
Gulltoppr ok Léttfeti,
þeim ríða æsir jóm
dag hvern,
er þeir dæma fara
at aski Yggdrasils.
 
31.
Þríar rætr
standa á þría vega
undan aski Yggdrasils;
Hel býr und einni,
annarri hrímþursar,
þriðju mennskir menn.
 
32.
Ratatoskr heitir íkorni,
er renna skal
at aski Yggdrasils,
arnar orð
hann skal ofan bera
ok segja Niðhöggvi niðr.
 
33.
Hirtir eru ok fjórir,
þeirs af hæfingar
gaghalsir gnaga:
Dáinn ok Dvalinn,
Duneyrr ok Duraþrór.
 
34.
Ormar fleiri liggja
und aski Yggdrasils,
en þat of hyggi hverr ósviðra apa:
Góinn ok Móinn,
þeir ro Grafvitnis synir,
Grábakr ok Grafvölluðr,
Ófnir ok Sváfnir,
hygg ek, at æ skyli
meiðs kvistu má.
 
35.
Askr Yggdrasils
drýgir erfiði
meira en menn um viti:
hjörtr bítr ofan,
en á hliðu fúnar,
skerðir Niðhöggr neðan.
 
36.
Hrist ok Mist
vil ek, at mér horn beri,
Skeggjöld ok Skögul,
Hildr ok Þrúðr,
Hlökk ok Herfjötur,
Göll ok Geirönul,
Randgríðr ok Ráðgríðr
ok Reginleif,
þær bera Einherjum öl.
 
37.
Árvakr ok Alsviðr
þeir skulu upp heðan
svangir sól draga;
en und þeira bógum
fálu blíð regin,
æsir, ísarnkol.
 
38.
Svalinn heitir,
hann stendr sólu fyrir,
skjöldr, skínanda goði;
björg ok brim,
ek veit, at brenna skulu,
ef hann fellr í frá.
 
39.
Sköll heitir ulfr,
er fylgir inu skírleita goði
til varna viðar,
en annarr Hati,
hann er Hróðvitnis sonr,
sá skal fyr heiða brúði himins.
 
40.
Ór Ymis holdi
var jörð of sköpuð,
en ór sveita sær,
björg ór beinum,
baðmr ór hári,
en ór hausi himinn.
 
41.
En ór hans brám
gerðu blíð regin
Miðgarð manna sonum,
en ór hans heila
váru þau in harðmóðgu
ský öll of sköpuð.
 
42.
Ullar hylli
hefr ok allra goða
hverr er tekr fyrstr á funa,
því at opnir heimar
verða of ása sonum,
þá er hefja af hvera.
 
43.
Ívalda synir
gengu í árdaga
Skíðblaðni at skapa,
skipa bezt,
skírum Frey,
nýtum Njarðar bur.
 
44.
Askr Yggdrasils,
hann er æðstr viða,
en Skíðblaðnir skipa,
Óðinn ása,
en jóa Sleipnir,
Bilröst brúa,
en Bragi skalda,
Hábrók hauka,
en hunda Garmr.
 
45.
Svipum hef ek nú yppt
fyr sigtíva sonum,
við þat skal vilbjörg vaka;
öllum ásum
þat skal inn koma
Ægis bekki á,
Ægis drekku at.
 
46.
Hétumk Grímr,
hétumk Gangleri,
Herjann ok Hjalmberi,
Þekkr ok Þriði,
Þundr ok Uðr,
Herblindi ok Hár.
 
47.
Saðr ok Svipall
ok Sanngetall,
Herteitr ok Hnikarr,
Bileygr, Báleygr,
Bölverkr, Fjölnir,
Grímr ok Grímnir,
Glapsviðr ok Fjölsviðr;
 
48.
Síðhöttr, Síðskeggr,
Sigföðr, Hnikuðr,
Alföðr, Valföðr,
Atríðr ok Farmatýr;
einu nafni
hétumk aldregi,
síz ek með folkum fór.
 
49.
Grímni mik hétu
at Geirröðar,
en Jalk at Ásmundar,
en þá Kjalar,
er ek kjálka dró,
Þrór þingum at,
Viðurr at vígum,
Óski ok Ómi,
Jafnhár ok Biflindi,
Göndlir ok Hárbarðr með goðum.
 
50.
Sviðurr ok Sviðrir
er ek hét at Sökkmímis,
ok dulðak þann inn aldna jötun,
þá er ek Miðvitnis vark
ins mæra burar
orðinn einbani.
 
51.
Ölr ertu, Geirröðr,
hefr þú ofdrukkit;
miklu ertu hnugginn,
er þú ert mínu gengi,
öllum Einherjum
ok Óðins hylli.
 
52.
Fjölð ek þér sagðak,
en þú fátt of mant;
of þik véla vinir;
mæki liggja
ek sé míns vinar
allan í dreyra drifinn.
 
53.
Eggmóðan val
nú mun Yggr hafa,
þitt veit ek líf of liðit;
úfar ro dísir,
nú knáttu Óðin sjá,
nálgasktu mik, ef þú megir.
 
54.
Óðinn ek nú heiti,
Yggr ek áðan hét,
hétumk Þundr fyr þat,
Vakr ok Skilfingr,
Váfuðr ok Hroftatýr,
Gautr ok Jalkr með goðum,
Ófnir ok Sváfnir,
er ek hygg, at orðnir sé
allir af einum mér.
 
Geirröðr konungr sat ok hafði sverð um kné sér ok brugðit til miðs. En er hann heyrði, at Óðinn var þar kominn, þá stóð hann upp ok vildi taka Óðin frá eldinum. Sverðit slapp ór hendi honum, ok vissu hjöltin niðr. Konungr drap fæti ok steypðist áfram, en sverðit stóð í gögnum hann, ok fekk hann bana. Óðinn hvarf þá, en Agnarr var þar konungr lengi síðan.
 
সুইডিশ অনুবাদসুইডিশ
Align paragraphs
A A

Sången om Grimner

Konung Raudung hade två söner, den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio år men Geirröd åtta år. De rodde båda i båt med sina drag till småfiske. Vinden drev dem ut på havet. I nattens mörker slogs båten sönder mot land, de gingo upp och träffade en fattig bonde. Där voro de om vintern. Bondhustrun fostrade Agnar men mannen fostrade Geirröd och lärde honom att skicka sig. Om våren gav mannen dem en farkost. Men när hustrun och han ledsagade dem till stranden, talade mannen enskilt med Geirröd. De fingo vind och kommo till sin faders landningsplats. Geirröd var framtill i farkosten; han sprang upp på land men stötte ut farkosten och sade: "Far du nu de onda i våld!" Farkosten drev ut i havet. Men Geirröd gick upp till staden; där blev han väl mottagen, men hans fader hade då avlidit. Geirröd togs då till konung och blev en ansedd man.
 
Oden och Frigg sutto i Lidskjalv och sågo kring alla världar. Oden sade: "Ser du Agnar, din fosterson, där han avlar barn med en jättekvinna i hålan? Men Geirröd, min fosterson, är konung och råder över ett land." Frigg säger: "Han är så snål på mat, att han pinar sina gäster, om han tycker, att det kommer för många." Oden säger, att det är lögn; de slå vad om denna sak. Frigg sände sin kammartärna Fulla till Geirröd. Hon bad konungen taga sig i akt, att icke en trollkunnig man, som kommit in i landet, skulle förhäxa honom, och sade det vara kännemärke på honom, att ingen hund var så arg, att han skulle rusa på honom. Men det var alldeles osant prat, att konung Geirröd icke var frikostig på mat, och dock låter han fasttaga den man, som hundarna icke vilja angripa. Denne var klädd i blå kappa och kallade sig Grimner och sade icke mer om sig, fast han blev åtspord. Konungen lät pina honom till bekännelse och sätta honom mellan två eldar, och satt han där i åtta dagar. Konung Geirröd hade en tio år gammal son, som hette Agnar efter hans broder. Agnar gick till Grimner och gav honom ett horn fullt att dricka och sade, att hans fader gjorde honom illa, då han pinade denne man utan sak. Grimner drack därav; då var elden så vitt kommen, att kappan brann på Grimner.
 
Han sade:
 
1.
"Het är du, eld,
och nästan alltför stor.
Gå fjärran från mig, fyr!
Ludna kappan svedes,
fast jag lyfter den upp,
fällen för mig brinner.
 
2.
Åtta nätter satt jag
mellan eldarne här,
och ingen människa mat mig bjöd,
utom Agnar allena,
som ensam skall råda,
Geirröds son, över goter.
 
3.
Lycklig blir du, Agnar,
då lycklig dig beder
Veratyr vara;
för en enda dryck
dig aldrig skall
bättre lön lämnas.
 
4.
Det land är heligt,
som jag ligga ser
asar och alfer nära,
och i Trudheim
skall Tor vara,
tills alla gudar förgås.
 
5.
Ydalar det heter,
där Ull åt sig
har sina salar byggt;
Alvheim gåvo
gudarne till tandskänk
åt Frej i fjärran urtid.
 
6.
En tredje är den gård,
där goda makter
med silver salarna täckt;
Valaskjalv den heter,
som vist åt sig
asagud i urtiden byggt.
 
7.
Söckvabäck heter den fjärde,
men däröver svala
böljor brusa fram;
Oden och Saga
i all tid där dricka
glada ur kärl av guld.
 
8.
Gladsheim heter den femte,
där guldglänsande
Valhall sig vidsträckt reser;
där väljer Ropt
varje dag
hjältar, som vapendöd ljutit.
 
9.
Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
spjutskaft äro sparrar,
spån på taket sköldar,
och brynjor på bänkarna strödda.
 
10.
Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
en varg hänger
väster om dörren,
en örn ovanför svävar.
 
11.
Trymheim heter den sjätte,
där Tjatse bodde,
den mycket mäktige jätten;
där bor nu Skade,
gudars brud den ljusa,
på faderns forna tomter.
 
12.
Breidablick är den sjunde,
och Balder har där
åt sig byggt salar;
å det land,
där ligga jag vet
minst av menlighet.
 
13.
Himinbjorg är den åttonde,
och Heimdall där säges
över helgedomarna härska;
i sitt trevna hus
tömmer gudaväktarn
glad sitt goda mjöd.
 
14.
Folkvang är den nionde,
och Freja där råder
för hur sittplats i sal skall fördelas;
hälften av de fallna
har hon att välja,
den andra Oden har.
 
15.
Glitner är den tionde;
på guldstolpar stödd
och med silver takad är salen.
Forsete bor där,
fredsdomaren,
som stillar varje strid.
 
16.
Noatun är den elfte,
och Njord har där
åt sig salar byggt;
männens furste,
som ej men har,
för högtimrad helgedom råder.
 
17.
Höljt av ris
och högt gräs
är Vidars land Vide;
från hästens rygg, lysten
att hämna sin fader,
där sonen sig vara säger.
 
18.
Andrimner låter
i Eldrimner
Särimner suden varda;
av fläsket det bästa,
men få veta,
vad mat einhärjarne mättar.
 
19.
Gene och Freke
fodrar stridsvane
högtberömde Härfader,
men av vin endast
vapenfrejdade
Oden alltid lever.
 
20.
Hugin och Munin
var morgon flyga
ut över världen vida;
jag ängslas för Hugin,
att ej åter han kommer,
dock bekymras jag mera för Munin.
 
21.
Tund tjuter
och Tjodvitners
fisk trives i floden;
åns ström
synes alltför stark
att vadaöver Valglaumner.
 
22.
Valgrind den heter,
som varsnas på slätten,
helig frmaför helig dörrgång;
fornåldrig är grinden,
och få veta,
hur hon i lås är lyckt.
 
23.
Fem hundra dörrar
och fyrtio därtill
tänker jag på Valhall vara;
åttahundra einhärjar,
gå på en gång ur var dörr,
när till dust emot ulven de draga.
 
24.
Fem hundra rum inalles
och fyrtio därtill
i Bilskirner byggda jag tänker;
mig tyckes av hus,
som takade äro,
ett större än min sons ej stånda.
 
25.
Heidrun heter geten,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
en kanna skall hon fylla
med det klara mjöd;
det mjödet ej minskas kan.
 
26.
Hjorten Eiktyrner heter,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
från hans horn drypa
droppar i Vergelmer,
därifrån alla vatten välla.
 
27.
Sid och Vid,
Säkin och Äkin,
Sval och Gunntro,
Fjorm och Fimbultul,
Rin och Rennande,
Gipul och Gopul,
Gomul och Geirvimul,
kring gudars helgedom de gå;
Tyn och Vin,
Toll och Holl,
Grad och Gunntorin.
 
28.
Vidare heter en Vina,
Vegsvinn en annan,
den tredje Tjodnuma;
Nyt och Not,
Nonn och Ronn,
Slid och Rid,
Sylg och Ylg,
Vid och Van,
Vond och Strond,
Gjoll och Leipt,
de löpa människor nära
och härifrån falla till Hel.
 
29.
Kormt och Ormt
och Kerlaugar två,
över vilka Tor skall vada,
varje dag,
då att döma han går
vid Yggdrasils ask,
ty då brinner asarnes
bro i låga
och heta bli heliga vattnen.
 
30.
Glad och Gyller,
Gler och Skeidbrimer,
Silvrintopp och Siner,
Gisl och Falhovner,
Gulltopp och Lettfete,
dessa hästar asar hava
var dag till att rida,
när att döma de fara
vid Yggdrasils ask.
 
31.
Tre rötter stå
åt tre håll
ut från Yggdrasils ask.
Hel bor under en,
under den andra rimtursar,
den tredje människor täcker.
 
32.
Ratatosk heter ekorren,
som ränna skall
på Yggdrasils ask;
örnens ord
skall han uppifrån bära
och säga dem för Nidhogg där nere.
 
33.
Hjortar finnas ock fyra
med finböjda halsar,
som å trädet på grenarna gnaga,
Dain och Dvalin,
Duneyr och Duratro.
 
34.
Flera ormar ligga
under Yggdrasils ask,
än en okunnig dåre anar.
Gion och Moin,
de äro Gravvitners söner,
Grabak och Gravvollud;
Ovner och Svavner
alltid tror jag skola
trädets kvistar tära.
 
35.
Yggdrasils ask
utstår vedermöda
mera, än män veta;
hjorten uppifrån raspar
men det ruttnar på sidan,
nedifrån Nidhogg skär.
 
36.
Rist och Mist
skola räcka mig hornet;
Skeggjold och Skogul,
Hild och Trud,
Loch och Herfjotur,
Goll och Geironul,
Randgrid och Radgrid
och Reginleiv,
de bära åt einhärjarne öl.
 
37.
Arvakr och Alsvinn,
de skola upp på himlen,
smärta, solen draga
och under deras bogar
blida makter,
asarne, järnbläster gömde.
 
38.
Svalin den heter,
som framför solen står,
en sköld framför skinande guden;
berg och bränning
vet jag brinna skulle,
om han skulle falla ifrån.
 
39.
Skoll heter den ulv,
som till skogens hägn
den glänsande guden förföljer;
en annan är Hate,
han är ättling av Rodvitner,
skall stänga strålande himlabrud vägen.
 
40.
Av Ymers kött
åstadkoms jorden,
böljan av hans blod;
berg skapades av benen,
buskar av håret,
och av huvudskålen himlen.
 
41.
Av hans ögons bryn
gjorde blida makter
Midgård åt människors söner,
och av hans hjärna
gjordes de tunga
moln, som på fästet flockas.
 
42.
Ulls huldhet har den
och alla gudarnes,
som först med flamman tar i tu,
ty öppna bliva världar
över asars söner,
när kittlar från lågan lyftas.
 
43.
Ivaldes söner
i urtiden gingo
att skapa Skidbladners skepp,
det bästa fartyg,
åt bländande Frej,
snarrådige sonen till Njord.
 
44.
Yggdrasils ask
är ypperst av träd,
men Skidbladner av skepp,
Oden av gudar,
av gångare Sleipner,
Bifrost av broar
och Brage av skalder,
Habrik av hökar
och av hundar Garm.
 
45.
Jag segeregudars söner
syn av gudomen givit,
därav välkommen hjälp skall väckas.
För alla asar
skall det in komma
på Ägers bänkar,
vid Ägers dryckeslag.
 
46.
Jag heter Grim,
jag heter Ganglere,
Herjan och Hjalmbere,
Teck och Tride,
Tud och Ud,
Helblinde och Har.
 
47.
Sann och Svipal
och Sanngetal,
Herteit och Nikar,
Bileyg, Baleyg,
Bolverk, Fjolner,
Grim och Grimner,
Glappsvinn och Fjolsvinn.
 
48.
Sidhott, Sidskägg
Sigfodr, Nikud,
Alfodr, Valfodr,
Atrid och Farmatyr;
med ett enda namn
nämnde jag mig aldrig,
sålänge jag bland folken farit.
 
49.
Grimner de mig kallade
hos Geirröd
och Ialk hos Asmund,
men Kjalar då,
när jag kälke drog,
vid ting Tro,
Vidur på valplats,
Oske och Ome,
Javnha och Bivlinde,
Gondler och Harbard bland gudar.
 
50.
Svidur och Svidrer
jag hette hos Sockmimer,
och då gäckade jag den gamla jätten,
då till Midvitner,
hans märklige son,
baneman jag blivit hade.
 
51.
Rusig är du, Geirröd,
har riktigt mycket druckit;
mycket du mistat,
då min hjälp dig frångår,
alla einhärjar
och Odens huldhet.
 
52.
Till fullo jag sagt dig,
men föga du minnes,
vänner dig listigt lura.
Min väns svärd
ser jag ligga
med bladet drypande av blod.
 
53.
Den för eggen fallne
skall Ygg nu hava,
ditt liv vet jag lidet;
vreda äro diserna,
varse är du Oden,
kom, om du kan, till mig.
 
54.
Oden jag nu heter,
Ygg jag hette nyss,
tidigare Tund var mitt namn,
Vakr och Skilving,
Vavud och Roptatyr,
Gaut och Ialk bland gudar,
Ovner och Svavner,
jag tror alla hava
av mig allena uppstått.
 
Konung Geirröd satt och hade svärdet i knä och draget till hälften. Men när han hörde, att Oden kommit dit, då stod han upp och ville taga Oden från elden. Svärdet halkade ur handen på honom och fästet var nedåt; konungen snavade och föll framlänges, men svärdet körde igenom honom, och han fick sin bane. Oden försvann då. Men Agnar var konung där länge efteråt.
 
অতিথিঅতিথি দ্বারা মঙ্গল, 28/03/2017 - 12:24 তারিখ সাবমিটার করা হয়
অনুবাদের উৎস:
"Grímnismál" এর আরও অনুবাদ
সুইডিশ Guest
Collections with "Grímnismál"
Idioms from "Grímnismál"
মন্তব্যসমূহ