✕
Originaltexter
Blixten
Han var svart av sot och av landsvägsdamm,
där han vandrade vägen fram,
i hans ögonbryn,
i hans hökuppsyn
var ett tycke av tattarestam.
Och hans ögon blängde så svart som sot
och så blankt som hans sotareklot
och ibland med list
och ibland med ett visst
litet tycke av vildhet och hot.
Över panna och hals lågo vilda snår
av hans svarta och toviga hår
och därovan satt
på tre kvart en hatt,
som visst inte var nygjord igår.
Och hans namn stod ej skrivet i prästens bok,
på hans hemstam blev ingen klok,
han var ingens son,
vete Gud varifrån
honom slumpen i livet vrok.
Genom sommar och vinter och solsken och yr,
över fall, över mo, över myr,
över berg, över hed
gick hans vandrareled
under ensliga vägäventyr.
Och där stig ej fanns och där foten slant
utför barrig och halkig brant
kom han plötsligt ut
vid en skogstorpsknut
eller ock vid en landsvägskant.
Men varhelst han kom, blev det liv i lek
och det mulna i minerna vek,
och det bjöds på sup,
både lång och djup,
och man skrattade, svor och skrek.
Ty i rägglor och ramsor var Blixten slängd
och i visor han kunde i mängd
och han sjöng och han ljög,
medan pipan han sög
med en uppsyn, förbistrat befängd.
Och han ramsade rägglor om häxor och troll
och om irrfärder rakt bort i stoll
och om Hin och hans mor
och hur själv han for
med hin onde till månen i såll.
Eller ock satt han högt över svalornas bon
som en kung, som en kung på sin tron,
med sin svarta kropp
på en skortstenstopp
lik Hin onde i egen person.
Och han visslade vasst och han joddlade gällt,
så det ljöd över dalar och fält,
när han svängde sin kvast
och med brådsnabb hast
gjorde fejningen bonden beställt.
Inskickad av 
Klaus Utschick 2021-09-10
Klaus Utschick 2021-09-10Översättning
Blitz, der Schornsteinfeger
Er war schwarz von Ruß und von Staub und Schlamm,
wenn er ging über Moos, über Damm,
er war er frei und quick,
in dem Geierblick
war die Glut vom Zigeunerstamm.
Seine Augen waren so schwarz und blank
wie die Schornsteinkugel, die sank,
wenn sie lohten von List,
wenn sie drohten im Zwist,
wenn sie froh erstrahlten im Dank.
Über Stirne und Hals hing sein wirres Haar
er sah aus wie ein schwarzer Tatar
mit dem schiefen Hut,
der noch immer gut,
aber nicht mehr der neueste war.
Und sein Name in keinem Kirchenbuch stand,
wo er herkam, war nirgends bekannt,
er war niemandes Sohn
und nur Gott weiß, wovon
ihn der Zufall hierher hat verbannt.
Und durch Sommer und Winter und Sonne und Schnee,
über Moor, über Heide und See,
über Feld, über Mahd
ging sein Wanderpfad
in der Einsamkeit Wohl oder Weh.
Wo kein Pfad sich fand und kein Steig bestand
in gefährlicher Felsenwand,
fand er doch heraus,
fand ein Kätnerhaus
oder fand an den Landstraßenrand.
Und wohin er kam, war es lustig wie nie
mit Hoho! und Haha! und Hihi!
und man trank und sang
einen kurz, einen lang,
und man lachte und fluchte und schrie.
Und in Späßen und Schnurren bewandert war Blitz.
Wenn er riss einen Schwank oder Witz,
wenn er sang und log,
an der Pfeife sog,
hielt es niemanden mehr auf dem Sitz.
Er erzählte Geschichten von Hexen und Troll
und von Irrfahrten heillos und toll,
von des Teufels Mama,
die er selbst einmal sah,
als der Mond und er selbst waren voll.
Auf den Schornstein er schwang sich wie Ikaros’ Sohn,
wie ein König er saß auf dem Thron
- in der schwarzen Kluft
in der schummrigen Luft
wie der Teufel in eigner Person.
Und er johlte und sang wie der Häher, der gellt
über Berg, über Tal, über Feld,
und er schwang seinen Quast
und fegte mit Hast
den Schlot, wie’s der Bauer bestellt.
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, in: Gustaf Fröding: Schilf Schilf rausche. Anthologie. Übersetzer und Herausgeber: K-R Utschick, München 1999 (Anacreon-Verlag)
✕
Gustaf Fröding: Topp 3
| 1. | Kung Liljekonvalje av dungen |
| 2. | En sångarsaga |
| 3. | En kärleksvisa |
Kommentarer
Music Tales
Read about music throughout history
