✕
Originaltexter
Jag har drömt
Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
och i mörkret till den okände ber.
Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,
om när all världen jag ser dansa och gunga
och darra i dåraktigt rus.
Jag har drömt, att när alla stjärnor skina,
över vildmark som viskar, vad i ensamheten hänt,
att alla vindar som kring tjärnlanden vina,
skulle lära mig att kväda vad jag känt.
Jag har drömt att en liten, liten kvinna,
skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,
och när allt som jag byggt måste brinna,
skulle följa mig i elddopets natt.
Jag har tänkt att alla jagande åren,
som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag fått
skulle lära mig en visa om våren,
som har bott hos mig och bländat mig och gått.
Jag har trott att alla stormarna som rasat,
i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.
Att där jag snavat över helvetet och fasat,
jag skulle lära mig dess visor en gång.
Men se mitt solur mot middagen skrider,
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!
Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,
när det ändlösa mörkret jag har sett?
Skall jag leva tills jag lärt mig att smida
alla rosor, alla fasor till en levande ked,
som skall skälva som en rusig och glida
som en stråkton i dödsmörkret ned?
Inskickad av 
Klaus Utschick 2018-06-06
Klaus Utschick 2018-06-06 Senast ändrad av Klaus Utschick 2022-01-30
Klaus Utschick 2022-01-30Översättning
Ich hab geträumt
Ich hab geträumt, ich würde singen, was ich fühle,
wie ich hasse, wie ich liebe, wie ich fluche und bet,
wie im Wahnsinn ich fliehe von meinen Lieben
und im Dunkel zu dem Unbekannten bet.
Ich hab geträumt, daß ich ein Lied würde singen
von allen Ängsten der Seelen und aller Himmel Licht,
von der Welt, die ich sehe im Tanze sich schwingen
und beben wie berauscht und verrückt.
Ich hab geträumt, daß ich sah alle Sterne lohen
und die Wildmark mir flüsterte, was einsam geschah,
und alle Winde johlten über den Mooren
und lehrten mich singen, was ich fühlte und sah.
Ich hab geträumt von einer Frau, einer holden kleinen,
die mit ihrem Lachen mich koste und sang in den Schlaf,
und als alles, was ich geschaffen, mußte verbrennen
und mir folgte in die Feuertaufe zur Nacht.
Ich hab gedacht, daß die Jahre, die wieder und wieder
töteten, was ich liebte, und stahlen, was ich besaß,
die mich lehrten des Frühlings fröhliche Lieder,
des Frühlings, der bei mir wohnte und mich für immer vergaß.
Ich hab geglaubt, daß alle Stürme, die stoben,
sich fänden in meiner Seele als Wahnsinnsgesang,
und ich dort, wo ich fiel und wo Höllenängste toben,
würde lernen deren Lieder im tosenden Klang.
Doch zu sehn meine Sonnenuhr zum Mittage schreiten
und nie hab gesungen, was mein Herz hat erbaut!
Oder erst in des Todes schattigen Zeiten,
da ich schon das endlose Dunkel geschaut?
Soll ich leben, bis daß ich lerne zu schmieden
die Rosen wie die Schrecken zu einer Kette aus Stahl,
die dann rasselt und surrt wie rauschige Saiten
unter dem Bogenstrich des Todes, knöchern und fahl?
☆ ☆ ☆
Sofia Carlsson:
✕
Thorstein Bergman: Topp 3
| 1. | Spelmannen (Dan Andersson) |
| 2. | Julvisa i Finnmarken (Dan Andersson) |
| 3. | Alla tillsammans |
Kommentarer
Music Tales
Read about music throughout history
