✕
Originaltexter
Jag har drömt
Jag har drömt jag skulle sjunga vad jag känner,
hur jag hatar, hur jag älskar, hur jag bannar, hur jag ber,
hur i vanvett jag flyr från mina vänner,
och i mörkret till den okände ber.
Jag har drömt att jag en visa skulle sjunga,
om alla själarnas fasor, alla himlarnas ljus,
om när all världen jag ser dansa och gunga
och darra i dåraktigt rus.
Jag har drömt, att när alla stjärnor skina,
över vildmark som viskar, vad i ensamheten hänt,
att alla vindar som kring tjärnlanden vina,
skulle lära mig att kväda vad jag känt.
Jag har drömt att en liten, liten kvinna,
skulle söva mig med visor, skulle smeka mig med skratt,
och när allt som jag byggt måste brinna,
skulle följa mig i elddopets natt.
Jag har tänkt att alla jagande åren,
som ha dödat det jag älskat, som ha stulit vad jag fått
skulle lära mig en visa om våren,
som har bott hos mig och bländat mig och gått.
Jag har trott att alla stormarna som rasat,
i min själ skulle blandas till en vansinnig sång.
Att där jag snavat över helvetet och fasat,
jag skulle lära mig dess visor en gång.
Men se mitt solur mot middagen skrider,
och aldrig har jag sjungit vad mitt hjärta har bett!
Skall jag sjunga först i dödsskuggans tider,
när det ändlösa mörkret jag har sett?
Skall jag leva tills jag lärt mig att smida
alla rosor, alla fasor till en levande ked,
som skall skälva som en rusig och glida
som en stråkton i dödsmörkret ned?
Inskickad av 
Genevieve 2019-10-08
Genevieve 2019-10-08Översättning
Sanjao sam
Sanjao sam da moći ću pjevati ono što osjećam,
Kako mrzim, kako volim, kako gunđam, kako molim,
Kako u ludilu bježim od prijatelja,
I u mraku se molim Nepoznatom.
Sanjao sam da pjevat ću pjesmu,
O svim strahovima duše, o svoj svjetlosti neba,
O tome kad vidjeh cijeli svijet kako pleše i njiše se
I trese se opijen ludilom.
Sanjao sam to kad sve zvijezde su sjale,
Nad divljinom koja šapće, o onom što se u samoći događa,
Kako su me vjetrovišto šušte oko Zemlje Jezera,
Učili da sviram prema onom što osjećam.
Sanjao sam da me neka sitna žena,
Uspavljivala baladama, pokrivala smijehom,
I kad je sve što bijah sagradio imalo izgorjeti,
Pratila u noć vatrenog krštenja.
Mislio sam da će me sve ove godine što sam ih lovio,
Koje su ubile sve što sam volio, ukrale sve što sam imao,
Naučiti pjesmu o proljeću,
Koje je oduvijek živjelo u meni, no onda me oslijepilo i otišlo.
Vjerovao sam da će se sve razorne oluje
U mojoj duši pomiješati u ludu pjesmu,
I tad se spotaknuh preko pakla i strepih,
Da jednom ću doista naučiti tu pjesmu.
No gledam u sunčani sat koji trči k podnevu,
I shvaćam da nikad nisam pjevao ono što me srce molilo,
Jesam li ja trebao zapjevati prvi, kad došlo je Vrijeme Sjena Smrti,
Kad ugledah taj beskrajni mrak?
Trebam li živjeti dok ne naučim pretvarati,
Sve ruže, sve drhtaje u živuću tugu,
Koja će se drhtati poput pijanca i jednom oklizati,
Poput tona žice u smrt?
✕
Dan Andersson: Topp 3
| 1. | Omkring tiggarn från Luossa |
| 2. | Jag väntar vid min mila |
| 3. | Helgdagskväll i timmerkojan |
Kommentarer
Music Tales
Read about music throughout history
