✕
Originaltexter
B.Sjöberg: Krigssyn
Nyss låg jag bak en gren
och siktade, tog korn
på fienden, som flagga vid sin vall.
Bak taggtråd och bak sten
där smattrade av horn.
Men plötsligt något varmt vid örat small.
Jag släppte mitt gevär,
och skogen hastigt vek
liksom en dimma bort utur min syn.
Jag såg en myllrig här,
så kände jag mig blek,
så blev jag kall som marken och som skyn.
En liten fransk sergeant,
som ilade förbi,
han sade på sitt milda tungomål:
“Ni lever, inte sant?”
Jag svarade “Oui!”
men skönjde snart ej minsta föremål.
Jag föll i mörkrets hägn,
jag lyftes som av vind
och svävade, men vingen icke bar.
Då kände jag ett regn,
ett ljumt, uppå min kind
och vaknade i livet ännu kvar.
Och vid min bädd hon satt
den späda systern fin,
och hennes gråt det var som väckt mig nyss.
En blick som mörkan natt,
en blus av fin muslin
och brosch, så allvarsam, med silverkryss.
Jag viskade “Förbi!”
och såg i feberns brand
en puffig rök och röda blixtars sken.
Hon sade “Mon ami!”
och tog min heta hand
och strök min panna från dess lockar ren.
Ännu jag ser mig gå
i solig trädgårdsgång,
så sakta vid den franska vindens fläkt.
Ifrån en tät berså
jag hör en kvinnas sång.
Jag stapplar dit i randig sjukhusdräkt.
Då löses tungans band
och ord med kärlek i,
de falla såsom rosor från en gren.
Hon griper milt min hand,
hon viskar “Mon ami”,
och stryker pannan från dess lockar ren.
Inskickad av 
Klaus Utschick 2019-02-12
Klaus Utschick 2019-02-12 Senast ändrad av Klaus Utschick 2021-11-29
Klaus Utschick 2021-11-29Översättning
Kriegsvision
Ich zielte im Geäst
mit Kimme und mit Korn
zum Feind, der just beflaggte seinen Wall,
und wie zum Siegesfest
so schmetterte das Horn -
da schlug mir etwas warm ans Ohr mit Knall.
Meine Hand ließ das Gewehr,
der Wald verschwand sogleich,
als wäre er ein Nebelschleier nur,
und wimmelnd stand ein Heer.
Ich fühlte mich so bleich
und kalt war wie die Wolke und die Flur.
Ein französischer Sergeant,
der mich dort liegen sah,
mich frug in seinem milden Idiom:
„Sie leben noch, nicht wahr?”
Ich stammelte ein „Ja!”,
doch sah nur noch mein Blut als roten Strom.
Ins Dunkel ich versank,
und eine Windesbraut
mich hob auf ihre Flügel kühl und sacht,
und Regentropfen blank
ich spürte auf der Haut
und bald zu neuem Leben war erwacht.
Am Bette saß zur Wacht
die Schwester zart und klein,
ihr Weinen war es, das mich aufgeweckt.
Ihr Blick wie dunkle Nacht,
die Bluse seidenfein,
mit Silberkreuz, als Brosche angesteckt.
Ich flüsterte: „Vorbei!”,
doch sah im Fieberbrand
Kanonenrauch und roter Blitze Schein.
Sie sagte „Mon ami!”,
hielt meine heiße Hand
und sanft mir strich die Stirn von Locken rein.
Ich sehe mich noch gehn
im grünen Laubengang
so sacht, wo Frankreichs milder Windeshauch
ließ aus der Laube wehn
den lieblichsten Gesang -
ich stolpere zu ihr beim Rosenstrauch.
Das löst der Zunge Band,
und Worte, liebend lind,
wie Rosenblätter falln am Wegesrain.
Mild greift sie meine Hand
und flüstert „Mon ami”
und sanft mir streicht die Stirn von Locken rein.
____
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick
✕
Fred Åkerström: Topp 3
| 1. | Jag ger dig min morgon |
| 2. | Berceuse |
| 3. | Trubaduren |
Kommentarer
Music Tales
Read about music throughout history
Verwendung meiner Übersetzung ist - mit Nennung meines Namens - für kulturelle Zwecke erlaubt. Kontakt: copy@anacreon.de. Klaus-Rüdiger Utschick