Mannen och kvinnan ( översättning till tyska)
svenska
svenska
A
A
Mannen och kvinnan
Adam sade till Eva:
"Du leda, du lystna hynda,
jag gitter ej släpa och sträva
för dig, som lärde mig synda!
Förbannelsens frukt har du plockat
med dina förbannade händer,
till lustar har du lockat
med dina nakna länder,
din däjlighet har försänkt mig
i låga begär bland djuren,
från Eden har du stängt mig,
det flammar eld från muren!
Din tunga är ormen som stiftar
allt ont med sin hatfulla träta,
ditt tal är en tand som förgiftar
min mat, när jag vill äta!
Och ville jag slå dig till jorden,
min kraft av din däjlighet tämjes,
en krypande hund är jag vorden,
jag vämjes, ve, jag vämjes,
förbannad vare du!"
Men kvinnan log i sin vrede
och hånade mannen och sade:
"Rätt så att du ger dig, du lede,
de namn, som på mig du lade!
Du själv är en orm som stiftar
allt ont, om ock i tystnad,
du själv är en tand, som förgiftar
du själv är en hund i din lystnad,
du hatar, men vågar ej bräcka
det kärl, där din lusta vill dricka,
din törst med min kropp vill du släcka,
och därför min hand må du slicka!
Din livsfrukt du gav mig att bära
i ångest under mitt hjärta,
ditt barn med min blod må jag nära
och föda i smälek och smärta,
förbannad vare du!"
Och mannen knöt sina händer
och slog henne blodig om kinden,
och kvinnan bet sina tänder
tillsamman och flydde som hinden
och satte sig ned på en tuva
vid Phrath för att se i dess strömmar
och sörja och lida och ruva
i hatfulla, hämndfulla drömmar.
Men mannen lade sig neder
och borrade hjässan i jorden
och skälvde i alla leder
av sorg för de bittra orden,
i anden han såg henne blöda
och smärtsamt förvrida dragen
och grät sina ögon röda
av skam för de blodiga slagen
och mindes med ånger den möda
hon gjort sig alltjämt för hans trevnad,
och huru hon redde hans föda
och var till en hjälp för hans levnad,
och huru i hatet hon hyste,
var kärlek och smärta under,
och hur hennes ögon lyste
av vemod i trätans stunder,
och huru med kärlek hon ledde
den sonen, han givit henne,
och huru med omsorg hon redde
om aftonen bädden åt tvenne,
och huru, när sista flamman
av solen försjunkit i fjärran,
de slingrade lemmarna samman
i lust och i skräck för Herran.
Och Adam stod upp för att söka
och varsnade droppar av bloden
och såg hennes fotspår kröka
sig ned mot den heliga floden
och såg henne sitta vid stranden
med Kain, hans son, vid sin sida
och vara bedrövad i anden
och sörja och hata och lida.
Och Adam gick henne nära
och sade: "Vi skulle jag slå dig,
du blöder om kinden, min kära,
med vatten av Phrath vill jag två dig,
med läkande blad vill jag hela
de sår, i ditt hjärta jag skurit,
din sorg vill jag sörja och dela
de tungsamma bördor, du burit.
Jag gitter ej känna mig ensam,
förbannad och driven från Eden,
vår nöd som vår lust är gemensam,
gemensam den ödsliga leden,
där allting, som lever, vill gräva
oss gravar, varhelst vi blicke"
- så talade Adam till Eva,
men Eva svarade icke.
Och Adam vart stum och sänkte
förbittrad sitt huvud mot barmen,
och åter på hämnd han tänkte,
på nytt vart han gripen av harmen.
Då veknade kvinnan och trängde
sig tätt intill mannen och lade
sin arm om hans skuldra och hängde
sig fast vid hans hals och sade:
"Jag gitter ej banna och klandra,
jag gitter ej se hur du gråter,
vi måste förlåta varandra,
när icke vår Herra förlåter!
Vi äro fördömda att synda
och träta och aldrig sämjas,
vi äro som hund och hynda
så låt oss synda och vämjas,
så låt oss samfällt lida
och sörja vårt livs elände
och hata och träta och strida
och älska till världens ände."
Och mannen och kvinnan drogo
tillsammans ut i livet
och uppfyllde jorden och dogo
av ålder och år, är det skrivet.
Men så, medan tiderna farit
med väldiga vingeslag,
ha mannen och kvinnan varit
allt intill denna dag.
Inskickad av 
Klaus Utschick 2023-02-26
Klaus Utschick 2023-02-26
översättning till tyska tyska (likrytmisk, metrisk, poetisk, rimmar, sångbar)
Der Mann und die Frau
Adam sagte zu Eva:
„Du böse und lüsterne Hündin,
ich schinde mich, placke und strebe
für dich, die mich lehrte die Sünde!
Verfluchte Früchte du pflücktest
mit deinen verfluchten Händen,
zu Lüsternheit mich berücktest
mit deinen nackenden Lenden,
deine Reize verführten mich Toren
zu niedriger Gier gleich dem Wurme,
durch dich ist mir Eden verloren,
und Feuer flammt von dem Turme!
Deine Zunge Unheil nur stiftet,
du Schlange, falsch und vermessen,
dein Wort ist der Zahn, der vergiftet
mein Mahl, sobald ich will essen!
Ich möchte dich schlagen zur Erde,
doch deine Anmut mich zähmet,
ein kriechender Hund ich werde,
von dir bestürzt und beschämet,
verflucht, verflucht seist du!“
Die Frau in lächelndem Grimme,
verhöhnte den Mann, da sie sagte:
„Du selber erzeugst alles Schlimme,
und ich hätte Grund, dass ich klagte!
Denn du bist die Schlange, die stiftet
das Böse, obzwar in der Stille,
du selbst bist der Zahn, der vergiftet,
in dir ist der lüsterne Wille,
du hassest, doch willst nicht zerschlagen
den Kelch deiner Lust im Elende,
du nimmst meinen Leib zum Behagen,
du leckst wie ein Hund meine Hände!
Mein Blut deinen Spross muss nähren,
den schwer ich trag unterm Herzen,
den elend mein Schoß muss gebären
in Scham und unendlichen Schmerzen.
Verflucht, verflucht seist du!“
Da ballte der Mann seine Hände
und schlug ihr blutende Wunden,
die Frau aber biss auf die Zähne
und floh wie die Hindin vor Hunden
und ruhte am Baum unter Blüten
am Phrath, dem plätschernden Bache,
in Gram und Pein, um zu brüten
mit heißem Hasse auf Rache.
Der Mann aber warf sich nieder
und bohrte die Stirn in die Erde,
die Kraft verließ seine Glieder,
da Harm seine Seele verzehrte.
Er sah das Bild ihrer Schmerzen
und grämte sich tief ihrer Plagen
und schämte sich tief im Herzen,
dass er sie geschmäht und geschlagen.
Er träumte in qualvoller Reue
von alten glücklichen Tagen,
wie emsig sie täglich aufs neue
gesorgt für sein Wohl und Behagen
und wie sie im Hasse erflammte
und doch ihm in Wehmut verbunden
und war wie von sanftesten Samte
sogar in den bittersten Stunden,
und wie sie mit Liebe umhegte
den Sohn, den im Schmerz sie geboren,
und wie sie zu Bette ihn legte,
und wie sie einst Liebe geschworen,
und wie, als die letzten Flammen
der Sonne lodernd versanken,
sie schlangen die Glieder zusammen
und Lust vom Liebeskelch tranken.
Und Adam stand auf, sie zu finden,
die Spuren von Wunden, die bluten,
fand Spuren zum Ufer sich winden
zum Fluss mit den heiligen Fluten,
und sah sie kauern am Strande
mit Kain, dem Söhnchen der beiden,
im blutbesudelten Sande,
und sah sie trauern und leiden.
Und Adam flehentlich sagte:
„Weh, dass du Qualen musst fühlen,
weil ich dich schmähte und plagte,
mit Wasser des Phrat will ich spülen,
mit lindernden Blättern heilen
die Wunden, die ich dir geschlagen,
die Sorgen mit dir will ich teilen,
die Bürden mit dir will ich tragen
und niemals mehr wandern einsam,
verbannt, aus Eden vertrieben,
mit dir will ich wandern gemeinsam,
im Guten und Bösen dich lieben,
für die mein Leben ich wagte
und der meine Seele ist eigen“,
so Adam zu Eva sagte.
Doch Eva verharrte in Schweigen.
Und Adam, betrübt und bitter,
sein Haupt in die Hände stützte,
und Harm wie Rachegewitter
erneut auf der Stirne blitzte.
Doch sie wurde weich und sich drängte
an ihn mit liebendem Sehnen,
an seinen Hals sich hängte
und kündete ihm unter Tränen:
„Nie will ich von dir mich entzweien,
du sollst nicht weinen und beben,
wir müssen einander verzeihen,
wenn Gott uns nicht will vergeben.
Verdammt sind wir beide zu Sünden,
zu streiten und uns zu versöhnen,
wir sind wie der Hund und die Hündin,
wir herzen einander und höhnen.
So lass uns gemeinsam leiden,
betrauern des Lebens Elende
und hassen und hadern und streiten
und lieben bis an unser Ende!“
Er netzte mit Tränen die Narben,
sie hörten nie auf zu lieben
und füllten die Erde und starben
betagt, so steht es geschrieben.
Und so, seit die Zeiten flogen
mit mächtigem Flügelschlag,
so Mann und Frau wohl pflogen
bis an den heutigen Tag.
Übersetzung: (c) Klaus-Rüdiger Utschick, 1999
| Tack! ❤ |  |  |
Inskickad av Klaus Utschick 2023-02-26
Klaus Utschick 2023-02-26 Senast ändrad av Klaus Utschick 2023-03-03
Klaus Utschick 2023-03-03✕
Gustaf Fröding: Topp 3
| 1. | En sångarsaga |
| 2. | En kärleksvisa |
| 3. | Kung Liljekonvalje av dungen |
Kommentarer
Music Tales
Read about music throughout history
