✕
Originaltexter
Vårkänning
Jag vet, var spindlarna spänna
i vassen nät över vattnet,
var den skummaste dagningen dallrar
i den blommande ljungens skogar.
Jag har räknat bäckarnas dammar
av korslagda, nerblåsta grenar,
från kärrlandets mörkgula björkar –
jag har sett, var de unga uttrarna
gå att jaga i grumliga vågor
under lösa, gungande tuvor
och gula, vaggande land.
Jag har känt det dunklaste dunkla,
som lever och njuter och lider
under gräsens flätade täcke,
som kravlar och krälar och kryper
och fångar och dödar och äter
och avlar och dör för att leva
pånyttfött i kommande tider…
Jag vet alla vägar för vattnet,
där de nyfödda bäckarna mumla,
under mossornas multnande skogar,
under böljande lövverk, som myllra
av kvickbent och svartbrunt och maskvitt,
som väntar på växande vingar
till soldans i berglandets vår.
*
Det visslar en bondtrygg stare,
det skymtar en räv över mon,
det hoppar en jagad hare –
jag trampar en mask med skon.
Jag blev väckt av liv som larmar –
jag har vaknat i vårens armar,
och fast hungrig jag strängat min lyra
bland alarnas droppande blom,
är jag rusig av vårens yra,
där jag går i min fattigdom…
Inskickad av 
Klaus Utschick 2022-04-03
Klaus Utschick 2022-04-03Översättning
Frühlingsahnung
Ich weiß, wo die Spinnen nun spannen
im Schilf ihr Netz übers Wasser,
wo die schummrigste Dämmerung flackert
in den blühenden Heidewäldern.
Ich kenne die Teiche der Bäche
aus Dämmen gefallener Äste.
Ich weiß bei den Birken im Moorland
einen Pfuhl, wo die jungen Ottern sind,
wo sie jagen in kräuselnden Wellen
vor lose schwappenden Inseln
und gelbem wiegendem Strand.
Und ich spüre das dunkelste Dunkel,
die Wesen, die schwelgen und leiden
unter Gras zur Matte geflochten,
sie krabbeln und krauchen und kriechen
und jagen und töten und essen,
gebären, um endlich zu sterben
und wieder geboren zu werden...
Ich kenne die Pfade des Wassers,
wo die Bäche die schwellenden murmeln
unter Wäldern von modernden Moosen
unter wogendem Laub, wo es wimmelt
von schwarzbraunen eilenden Larven,
die warten auf wachsende Flügel
zum Tanz in der Sonne im Lenz.
*
Ich höre den Star laut pfeifen
und seh einen Fuchs, ruhelos,
der möchte den Hasen greifen –
mein Schuh tritt den Wurm ins Moos.
Ich höre den Frühling lärmen,
spür die Sonne mich kosend wärmen –
ich bin hungrig, ich zupfe die Leier,
von Blüten der Erle betaut
und berauscht von Frühlingsfeuer,
mit der Armut wie eh vertraut…
____
© Die Schneeharfe, Schwarze Lieder von Dan Andersson, Übers. u. Hg. Klaus-Rüdiger Utschick, 2015
✕
Kommentarer
Music Tales
Read about music throughout history
